Hästarnas tid är förbi

Som tidigare nämnts är alla djur av stort intresse. När jag var mindre var det kärleken till hästar som gjorde att jag knappt syntes till hemma. Varje dag, oavsett om det var skola eller inte, så åkte jag ut till stallet för att rita och sköta om hästarna. Till skillnad från ridskolor, där det vanligtvis är ett satt datum per vecka som man rider, fick jag möjligheten att rida på andras hästar i utbyte mot olika stalltjänster. Det kunde t.ex. handla om att mocka eller utfodra en viss häst, då ägaren själv inte hade möjlighet och i utbyte mot detta så erbjöds jag en ridlektion på hästen i fråga.

Jag ska inte säga att vi hade det dåligt ställt under min uppväxt, men visst var det tydligt att det fanns en begränsning för vad vi kunde köpa och vilken typ av hobby vi kunde ha råd att utöva. Att byta ut ridlektioner mot stalltjänster var därför mycket optimalt. Mina föräldrar älskade idén, men var noga med att jag var tvungen att sköta skolan innan jag tog cykeln till stallet.

Minns jag rätt, vilket jag är säker på att jag gör, fanns det 12 stycken privathästar i det stall jag hängde i. Jag kommer till och med ihåg namnen på alla hästar och i vilken ordning hästarna stod. Precis vid stalldörren hade vi Rex, ett svenskt halvblod med vita strumpor. Jag minns hur rädd jag var för att gå förbi honom varje gång jag var på besök, eftersom han snabbt kunde bita tag i både jacka eller hår. Dock var han aldrig elak, utan mer ung och busig, men eftersom jag själv var ung och inte hade speciellt mycket erfarenhet eller kunskap, såg jag honom som den mest farliga häst i världen.

Jag rider inte längre. Jag besöker inte ens ett stall och jag kan inte riktigt förstå varför. Fortfarande älskar jag allt som har med hästar att göra och varje gång jag ser ett stall, en gård eller till och med en ridtävling på tv, så längtar jag tillbaka. Det finns dock mycket i min vuxna värld som jag använder som ursäkt för att inte ta mig iväg och rida igen, t.ex. jobb, vänner, vardagssysslor eller andra typer av påhitt. Varför jag drar mig så mycket, vet jag inte, men jag hoppas att jag någon dag sitter upp igen och att jag då inte har glömt bort all den kunskap jag samlat på mig.