Djurparken, bu eller bä?

Jag har så fruktansvärt blandade känslor gällande djurparker och ibland blir jag så arg på mig själv när jag tänker positiva tankar. Jag är 100% medveten om att inga djur som befinner sig på ett zoo, bör vara där, men trots detta kan jag inte undgå den glada känsla jag känner. Känslan är dock kopplad till min egen möjlighet att få besöka och titta på djur. Jag vet att det låter mycket egoistiskt och jag önskar att jag kunde se djurparkerna på ett helt annat sätt.

I Sverige har vi många fina djurparker att besöka. De allra flesta har fina områden och en härlig miljö för djuren, men det är ju inte bakom galler de är menade att vara. Inte finnas till för människornas nöje eller bli hindrade från att röra sig fritt. Jag är också väl medveten om att många djur har räddats och hamnat på en bättre plats när de kommit till ett zoo, men just de här med burar gör mig så ledsen.

För inte alls så länge sedan så såg jag en artikel/ nyhet/ klipp, kalla de vad du vill. Om en djurpark där människorna var dem som satt i bur och djuren var i det fria. Här färdades du runt i ett enormt naturreservat sittandes i en bur som var placerad ovanpå en större typ av bil. Djuren fick sen själva ha möjlighet att komma fram och kika, hälsa eller till och med hoppa upp på buren. På detta sätt var det mer människorna som blev attraktionen för djuren och det fanns all möjlighet i världen för djuren att gå undan, gömma sig eller bara helt ignorera folket.

Den ovannämnda typen av djurpark gillar jag, även om jag vet att även detta på ett sätt är fel. Jag vill gärna tro att de djur som föds upp på djurparker inte skulle klara sig i vildmarken, men är också medveten om att den naturliga instinkt och egenskaper som djuret har, gör att den visst skulle klara sig helt utmärkt. Detta gäller väl åtminstone de djur som fångas in som vuxna, eftersom andra djur från en tidig ålder får lära sig att maten blir serverad. På detta sätt så tränas jaktinstinkten sakta bort och det finns risk för att djuret kommer svälta ihjäl om det släpps ut.

Nå ja, jag vet egentligen inte hur jag kom att tänka på detta mer än att jag hörde att en kollega hade besökt skansen med sina syskonbarn. Varje gång någon pratar om djur av olika slag, så spetsar jag liksom öronen. Det är som att jag bara måste få höra vad de talar om, vilka djur de träffar och om de finns en möjlighet för mig att slänga in några predikande ord om djur och frihet. Jag har dock märkt att jag har få kollegor som ser djur på samma sätt som jag gör och därför hamnar jag lättare i en försvarsposition när snacket drar igång. På min arbetsplats strosas det runt med läderväskor, skinnskor, pälsvästar och allt möjligt, vilket gör mig fruktansvärt ledsen. Jag har upprepade gånger sagt mitt och försökt att visa vad som egentligen händer i pälsindustrin, men hamnar konstant i en återvändsgränd.

Jag hoppas att dessa människor, eller egentligen alla människor som använder päls och skinn av olika slag, kommer att få upp ögonen en dag. Kanske händer det inte nu och kanske händer det inte om 3 år heller, men någon gång är jag säker på att saker och ting vänder för alla våra fina djur. Det finns dessutom så sjukt snyggt konstskinn och fuskpälsar nuförtiden, att jag bara inte kan förstå varför man just måste använda något som skapat (och skapar) så mycket lidande.